chokladiis

9 år sen, passagerare på flight 93 var så modiga och räddade andra.

I nio år har massor av familjer gråtit och varit skadade.

För nio år sen, var jag en oskyldig liten flicka som inte fattade någonting av vad som hade hänt, jag undrade varför detta hade hänt, men jag fick inget direkt svar.

'

Detta är hemskt, varför varför ååh, varför händer sånt här? :c

'

Jag önskar att det har gått bra för familjer/människor som skadats, och önskar lycka till, till familjer/människor som fortfarande är skadade. Ni finns i mina tankar.

'

Tänk bara hur många människor som dog. Det är sjukt, helt vansinnigt. Vi bör vara tacksamma över det vi har, tacksamma för det vi får, tacksamma för varje dag vi lever. Vi bör göra alla dagar till en bra dag, för innan vi vet ordet av det, är livet över. Då finns det ingen "reset"- knapp, som gör att vi får göra om.

Tänk på dessa människor, som förlorade allt. Låt de människor vara i våra tankar, låt oss inte glömma bort alla hemska saker som hänt/händer, låt detta bli en liten påminnelse, som gör att vi kan stoppa detta. För oskyldiga människor bör inte dö.

 

R.I.P. jag hoppas att ni har det bra, vart ni än är nu. //S.♦

Allt handlar om mobbning. Vilket det finns mycket av nu. Speciellt över nätet, nästan alla pratar där, nästan alla använder det dagligen... men ingen vågar säga det de säger, över nätet, i verkligheten. Varför är det så att vi är så fega? Är det för att vi spenderar mer och mer tid på datorn, och då kommer allt ut där. Samma sak med sms och sånt. Sms, msn, fb, bdb.... jo, det finns mera, men de tror jag är mest använda av oss.

'

Jo, jag har en massa att säga om det pga egna erfarenheter. Värsta tiden i mitt liv hittills, jag blev aggressiv, stängde ut alla, litade på ingen och hade samma mönster hela tiden, va kompisar med de, blev mobbad, blev arg, sa förlåt/förlät de, blev kompisar... så fortsatte det. Men, det värsta av allt var att jag till slut trodde på allt de sa. Att jag såg ut som en gorilla, att jag va tjock och ful, att jag inte va värd ett skit, jag kunde inte använda dit och dat för det såg jättefult ut.

'

Idag, har jag flyttat, jag har blivit mindre aggressiv, jag litar på folk... jag ändrade mönster. Jag har velat göra det i en evighet, ändra mönster... det är inte så lätt som det låter. Jag är fortfarande inte nöjd med mig själv, jag vill ändra saker på mig hela tiden.

'

Det jobbigast är nog att jag fortfarande, varje dag, tänker "kan jag ha på mig detta?", "ser jag bra ut i detta?", "är jag ful, eller blir det ok?"...när jag ska ta på mig kläder/letar efter kläder. Jag byter om flera gånger, bara för att det ska bli bra. Ibland blir jag nöjd, ibland blir jag arg och hatar mig själv, för att jag är så ful, tjock, äcklig, fel former osv... Det är sjukt jobbigt, att inte kunna vara nöjd med sig själv för en sådan hemsk sak som mobbning. Jag har sedan tidig ålder, ca 3-5 år, varit väldigt intresserad av kläder och vad jag har på mig. Jag älskar att välja kläder, mixa & matcha. När jag va liten, sa jag ofta till mina föräldrar "nej, det vill jag inte ha på mig, jag gillar det inte"... Så tillslut tröttnade de på mitt tjat och jag började ta fram egna kläder. Allt förändrades i 1an, då mobbningen började. Jag blev tveksam på vad jag skulle ha på mig, mer och mer osäker på mig själv.

'

Men den stora förändringen kom inte förens något/några år senare. Jag kunde inte ha på mig de flesta av mina kläder pga mobbningen, för jag ville att den skulle sluta. Det var det enda jag ville! Jag gick hem oftare ifrån skolan, då jag sa att jag mådde dåligt, hade ont i huvudet, i magen, kände mig illamående osv... dock var det inte där jag hade ont eller mådde dåligt, inte oftast i alla fall. Det var på insidan och i hjärtat.

'

Efter en tid  kunde jag inte längre tänka före jag gjorde något, jag menar... om de aldrig är nöjda, vad är det för idé att försöka ändra sig hela tiden?

'

När vi skulle börja 4an så splittrades vi, det blev bättre. En del av de som mobbat mig sa t.o.m. "vad fin tröja", även fast jag aldrig trodde på det, efter vad som hänt, kändes det bättre för några sekunder. Jo, det kom alltid några och klaga, men jag hade ju vänt mig, jag trodde att det skulle vara så, att det var normalt...

'

Som ni kanske förståt, sitter mycket av detta fortfarande kvar i mig. Spår som aldrig försvinner. Detta var bara en liten del av allt som hände, mer eller mindre om kläder och vad som hänt med mig. Grejen är... låt en vara sig själv, ni vet inte hur mycket det egentligen skadar en människa, när andra försöker förändra en. En del babblar mycket, en del sjunger, och andra skrattar... so what? Försök istället stötta kompisen, än att dra ner den mer. Lyssna på den, skoja och sjung med, skratt och fnitter gör alla på bättre humör. Nej, du ska aldrig behöva ändra dig för en annan, om du inte vill. Livet är kort, så försök njuta av alla sekunder. You never get another chanse.

'

Sluta klaga på andra! En sak jag hör mycket, är att jag har för livlig fantasi. Man blir förvirrad. En del säger att det är bra med mycket fantasi, andra trycker ner än för det. Ignorera en inte, skäll inte ut en för att man råkat säga fel saker, för alla säger fel saker någon gång.

'

Ingen människa är perfekt, ingen är den andre lik. Den är inte dålig för att den inte är som du, den är unik. Precis som alla andra!

'

Varför jag tog upp detta nu, är för att jag blev så trött på alla som klagar, mobbar osv. Man kan inte bli mer perfekt, än om man är sig själv. Det är perfekt, och det är det man blir förälskad i.

'

Jag har haft tur, och haft kompisar som stöttat mig... men en del försvann och vände ryggen åt mig. Andra finns kvar, en del pratar jag knappt med.

Detta har gjort mig starkare som person. Jag är mer självständig och bryr mig inte längre om vad folk tycker och tänker, nej vänta... jag tar åt mig fortfarande, men inte lika mycket.

'

Jag kommer fortfarande ihåg det, en del saker kommer jag ihåg bättre, andra sämre. Jag åt oftast mycket då, men jag började äta mindre och mindre sen, efter vi hade flyttat, då jag märkte att alla åt så lite. De kanske hade rätt, jag var nog tjock, ful, dålig... Nu, försöker jag äta normalt och bra, ibland funkar det... ibland mår jag bara illa, det finns t.o.m. dagar då jag inte äter mer än kanske någon macka.

Jag känner mig alltid osäker, för om jag berättar allt detta, vem skulle då gilla mig? Jag är bara i vägen hela tiden...

'

Bara av att skriva detta får mig att bli tårögd, när jag tänker tillbaka. Mitt liv jag alltid velat ha då, finns här nu. Toppen vänner, som finns där oavsett vad, inte fejk kompisar som fanns där när jag va ok, eller något annat.  Det går inte att beskriva med ord hur underbara dessa kompisar är. Jag är så sjukt glad och tacksam, för allt. Vad som än händer, om jag är glad eller ledsen, finns ni där. Ni får mina våta kinder att torka, ni får mitt leende att bli större. Mina närmsta vänner, jag fattar inte hur de står ut! Jag älskar de. De förstår mig, kanske inte hela tiden... men de försöker. Det är mer än vad jag någonsin önskat mig. Musiken har även hjälpt mig mycket, så fort jag sätter på någon låt... blir allt bättre, det hemska och onda försvinner. Det är jag också glad för och väldigt tacksam.

Be the person you want to be, not the one others think and want you to be!  //S.♦